(Här är ett av de extra kapitlen om vad som hände mellan det att Mike räddade Malcolm med hjälp av den gula bilen Sik Suthar, och den där julaftonskvällen 2012 då Malcolm borde ha låtit bli att svara i telefonen.)
November 2003
Note to self, tänkte han när de två helvetesgorillorna oömt släpade in honom i det öde garaget: Om du ska trolleri-fuska i poker på ett flådigt Vegas-casino, gör det fan snyggare.
Kvinnan som väntade på dem under det flimrande lysröret såg ut att vara i hans egen ålder – hans egentliga ålder, that is. Försökte komma undan med nån form av uppklädd stil som inte matchade så jäkla bra med streetwise-ärret som delade det ena ögonbrynet på mitten. Hon såg dock rätt bra ut. Under andra omständigheter…
Hon klippte till honom rakt över käften. Huvudet började ringa och han tappade balansen. Blev tvungen att vila all sin vikt på de två thugsen som delat upp hans överarmar mellan sig. Han dreglade blod på cementgolvet, och för stunden var det tur att han hade det röda att fokusera på för att inte svärtan i utkanten av synfältet skulle ta över helt.
”Våga inte titta på mig sådär igen. Jag är ingen fucking jävla dessert, boyo. Jag är din värsta mardröm.”
Hon följde upp slaget med ett välplacerat knä i hans magtrakt, och nu svartnade det faktiskt för ögonen på riktigt. ”Vet du vem du har att göra med här? Vet du hur djup jävla skit du har satt dig själv i?”
Han hostade upp en blodklump, och hoppades för sitt liv att det inte var en tand som följde med där när han spottade ut den på golvet.
”Jag… gissar att det är mer än knädjupt…?” kämpade han fram och tvingade fram ett illmarigt leende. Hon slog till honom igen. Det där var fan en tand…
”Den där jävla tonen kan du svälja ned med en gång, annars får jag banka den ur dig tillsammans med all annan jäkla skit som jag ändå ska befria dig ifrån.”
Han var yr, han var blåslagen, han var inte riktigt med. Men han kunde inte mana sig själv till att vara rädd – inte på riktigt i alla fall. Han var fan utvald, han kunde göra saker som de här idioterna inte ens skulle kunna drömma sig fram till med en redig spliff i mungipan.
De hade ingenting på honom – han behövde bara samla tankarna tillräckligt för att komma fram till exakt hur han skulle utnyttja sina förmågor för att ta sig ur det här, sen skulle de få se.
Motherfuckers, ni fattar inte vad ni har gett er in på… Han skrattade, kunde inte rå för det, och mötte trotsigt kvinnans blick.
”Det ska bli underhållande att se dig försöka, babe”, sade han.
Sedan sträckte han sig mentalt efter energierna i luften och började forma dem till trådar att väva av. Kände hur han lyckades, och skulle precis skicka energin med full kraft mot sina icke ont anande mål… och tappade allt. Magin han vävt bara försvann utan ett spår.
Vafan…? Han hade aldrig varit med om något liknande förut. Hur jäkla dragen är jag egentligen…? Desperat försökte han famla till sig trådarna han tappat, men hittade dem inte. Försökte igen. Och igen. Allt under ett spann på ett par ögonblick – men trådarna var borta.
”Trodde du på det där själv?” Kvinnan hade plockat fram en liten kniv. Tryckte flatsidan på bladet mot undersidan på hans haka och pressade upp hans ansikte för att möta hennes blick. ”Det där tar jag som en direkt förolämpning. Tror du att jag är dum?”
Han bara stirrade på henne. Vadå? Vad menar hon? Sedan såg han något i hennes mörka ögon som fick honom att fatta. Att hon visste. Att det var hon som hade klippt av trådarna…
”Vem fan är du?”, andades han chockat.
Ett brett, elakt flin började sprida sig över hennes ansikte. Hon vred på kniven så att lite, bara lite av eggen pressades mot hans hud.
”Sa jag inte det? Din värsta mardröm, minns du?” Hon ögnade honom hotfullt. ”Men de som inte är fuskande små idiotsvin kallar mig Sid Severe. Konsulterande magiker i kasinoägaren Nathan Garlands tjänst. Nöjet är nog inte på någons sida, jag plockar isär alldeles för många som dig för att få ut nåt av det längre.” Hon log otäckt. ”Men tro inte för en sekund att jag kommer låta bli. Här har du en som jobbar för sina pengar.”
Oh shit… Han blev alldeles kall inombords när hennes ord väl började sjunka in och insikten forsade genom honom som en isande injektion. Han var körd, hade ingen livlina eller ess i rockärmen. Hon hade honom precis där hon ville och han hade ingen aning om vad de tänkte göra med honom nu.
”…shit…”, var det enda han fick fram. Kände hur benen gav upp under honom och han blev hängandes i greppen som fortfarande låste hans armar.
Hon som kallades Sid nickade nöjt. ”Så du har fattat nu. Grattis. Ingen fuskar på Garlands kasinon. Ingen. Inte ens små grönbetande, nyutvalda magiker med storhetsvansinne.”
Hon drog bort kniven, lite för fort, och han kände hur varmt blod började strila ned för halsen. Sedan vände hon honom ryggen, gick ett par steg bort och tände en cigarett.
”Mjuka upp honom lite till, will yah? Orka ödsla jobb på en fucking nobody… Jag ska ringa Nate och höra vilken grop han vill ha honom i.”
Och med det flippade hon upp en mobiltelefon och började slå in ett nummer, medan muskelbergen i hennes tjänst började slå in Malcolms revben.
De vräkte ned honom på golvet och sparkarna och slagen haglade över honom. Allt han kunde göra var att skydda huvudet så gott det gick med armar och händer.
Han var med ens tillbaka vid stugan igen, samma skräck, samma smärta, samma hjälplöshet. Nicholas Wrede stod åter över honom med ett vedträ, med ett järnrör, med sina bara händer, och Malcolm, Marcus, Malcolm, Marcus, gjorde sitt bästa för att inte skrika, för att inte gråta, för att inte tappa medvetandet får då var han försvarslös, då var han så gott som död, då var han–
”Malcolm, ja. Malcolm Hanotrivic… Yes, det är i alla fall vad det står på körkortet.”
Ett ögonblick av klarhet i paniken. Sid hade pratat länge i telefonen, men omnämnandet av hans namn väckte honom tillfälligt ur det skräckslagna töcknet. Han sneglade snabbt upp mellan fingrarna och såg henne stå några meter bort, bläddrandes bland hans plastkort med telefonen tryckt mot axeln och en rykande cigarettstump i mungipan. Vakterna måste ha tagit plånboken från honom när de först plockade honom från kasinot.
Fuck. Fuck fuck fuck. Nu visste de vem han var. Nu var han mer än körd. En av gorillorna ryckte upp honom i skjortkragen och bankade honom rakt över käften så det ringde i hela huvudet, och han tappade även den tanken.
”Är du säker? Okej, yes. Som du vill, Nate, jag fixar det.” Det skarpa ljudet av plast som klickade mot plast när hon smällde igen mobiltelefonen.
Slagen upphörde genast när hon höjde ena handen i en hejdande gest.
”Lägg ner med det där nu. Ingen vits att slösa mer mjölksyra på ett blivande lik. Sänk honom och släng in honom i trunken så tar vi en liten avstickare till Mojave innan erat skift tar slut.”
Blivande lik? Fuck i helvete… Trådarna. Han måste hitta dem. Han måste ta sig loss, måste ta sig bort. De tänkte fan mörda honom. De tänker mörda mig. Skräcken, paniken, hysterin spred sig, han famlade efter energierna men hur han än vände och vred på tankarna så klipptes de av.
Sid flinade. Kallsvett hann börja rinna. Han hann börja streta emot greppen som höll honom, hann sparka till en av gorillorna på smalbenet… Sedan kände han ett slag i bakhuvudet och allt blev svart.
Motormullret upphörde. Egentligen var det först när utomhusluften slog emot honom och han bryskt rycktes upp från platsen där han legat som han ens insåg att han hört något muller alls. Han hann inte få ned fötterna under sig när de slet ut honom ur bilens bagageutrymme.
Händerna var visst bakbundna och han kunde inte ta emot sig utan föll handlöst till den hårda marken. Skrapade kinden blodig mot det kalla, sträva underlaget. Sand. Hårdpackad, torr sand så långt ögat kunde nå. Ingen bilväg i närheten. Det enda ljuset kom från de starka strålkastarna på bilen och den stjärnklara himlen.
”Upp med dig förihelvete, du är fan bra tragisk…” Sid ryckte själv upp honom i nackkragen och stirrade honom rakt i ögonen. Han hade svårt att fokusera, ville bara kräkas. ”Välkommen till öknen, dude. Det är många små fuskare som kommer hit på vår fria lilla rundtur. Njut av den friska luften nu. Jag hoppas du inte är allergisk mot bly och sand.”
Han kom plötsligt ihåg. De tänkte skjuta honom. De hade tagit med honom ut i öknen och nu tänkte de skjuta honom och gräva ned honom här. Han spärrade upp ögonen i skräck och slutade andas. Sid flinade.
”Åh, så det var du visst ändå? Fan, synd. Du skulle väl ha tänkt på att lämna i en lapp om det innan du bestämde dig för att försöka blåsa Garland på pengar.” Hon blottade vita tänder i ett vasst leende. ”Ta honom”, sade hon sedan, släppte honom oceremoniellt till marken och började vandra bortåt i mörkret medan hon av det omisskännliga ljudet att döma skruvade fast en ljuddämpare på en pistol.
Tunga steg närmade sig över sanden, och paniken gick som en isande spik genom hans kropp. Förlamade honom nästan, och han kände knappt marken under sina händer och knän när han desperat försökte kravla sig bort från de annalkande skarprättarna.
Men han var inte tillräckligt snabb. Knappt hade han tagit sig tre meter förrän en av männen kom ikapp, tog ett stadigt tag runt hans krage och började släpa honom bakåt. Han försökte ta sig ur greppet, försökte slå sig loss, försökte skrika… Men han hade knappt någon kontroll över sin egen kropp, var alldeles för skräckslagen för att göra genomtänkta rörelser.
Den andre av de två männen kom upp mot honom från sidan och nitade honom rakt över ansiktet så att han för några fatala, omtöcknade sekunder inte kunde göra annat än att lamt låta sig släpas bort över sanden.
De kastade ned honom på marken en bit bort, bara decimeter från kanten på ett hål som var grävt i marken. Han försökte på nytt scrambla därifrån, men någon tog tag i honom igen. Sid.
”Nähä du, snubben. Trodde du på det där själv?” Hon släpade honom tillbaka mot gropen och tryckte ned honom på knä. Det metalliska ljudet av ett vapen som osäkrades precis bakom hans nacke fick honom att stelna till. Kroppen låste sig och han hade inte kunnat röra sig ens om han hade vågat.
Huvudet blev tomt, halsen torr och andningen smärtsamt grund och okontrollerad. Tryckte hon av nu fanns det ingen chans i helvete att hon skulle missa. Tänker hon säga något mer, eller tänker hon trycka av direkt?
Varje ögonblick förväntande han sig smällen och smärtan som skulle avsluta allt. Framför sig hade han gropen i sanden som var tillräckligt djup för att ingen någonsin skulle hitta honom av en slump när han väl föll lealöst framåt. Six feet under, shit…
”Några sista ord, shithead?” Sid lät kall och saklig. Malcolm undrade avlägset hur många lika kalla kadaver som låg nedgrävda under marken de stod på, hur många hon dödat för att blidka den hon kallade Nathan Garland. Visste att han snart skulle vara en av dem, att han strax skulle vara död. Han började skaka.
”Det var bara pengar”, pressade han fram mellan tänder han bitit ihop hårt för att de inte skulle skallra. ”Inte ens speciellt mycket… Måste ni göra det här?”
Det var lönlöst och han visste det, men han var inte redo att dö. Ville inte att det skulle ta slut här, inte nu när Mikes snilleblixt med den talande bilen hemma i Miami just fått upp honom på fötter igen. Jag har ju fan just börjat leva igen…!
Sid skrattade till. ”Det handlar om principer, boyo. Principer. Nate gillar inte när folk fuckar med honom, och han gillar verkligen inte när små nybyggda trollkarlar not even out of fucking Hogwarts fuckar med honom. Min bransch handlar lika mycket om meddelanden som den handlar om mord, och vet du vad, grabben? Det här är både meddelande och mord. Mord på dig och ett ganska skrikigt meddelande till alla miniidioter som skulle kunna få för sig att göra om ditt misstag. Om någon mer nu är så jäkla dum.”
Hon pressade pipan mot hans bakhuvud. Lyckades pricka in precis mitt på en öm bula som redan börjat uppstå där. ”Så, nu. Hur var det med de där sista orden?”
”Jag vill inte dö”, mumlade han och knep ihop ögonen. Ville inte se det där jävla hålet och ville inte att gorillorna på andra sidan skulle se tårarna som börjat tränga fram. ”Jag vill inte dö…” Han vågade inte ens försöka påverka verkligheten nu. Hon skulle märka det och då skulle hon skjuta honom direkt.
”Nä, de brukar inte vilja det”, skrattade Sid cyniskt. ”Men det gör de i alla fall. Som flugor, even. Well well, om det var allt du hade att säga så… Akta er där på andra sidan gropen, den här tjockskallen kommer få en jäkla spridning.” Och skottet gick av.
Malcolm föll framåt, framstupa mot marken och gropen. Fick på något sätt ned händerna i marken framför sig och kräktes upp allt han någonsin petat i sig, rakt ned i gropen som varit tänkt att rymma hans jävla lik. Explosionen dånade i skallen på honom och han fattade inte hur han någonsin skulle kunna höra igen. Något han heller inte fattade var hur och varför han fortfarande levde.
Ljudet av en mantelrörelse bakom honom fick honom att rycka till, men han vågade inte röra sig, vågade inte göra någonting.
Sid skrattade. ”Nu blev du rätt spak va? Visst är det en rätt kul känsla, att veta att man just dött?”
”Du… sköt mig inte…?” Hjärndöd fråga, men han kände sig rätt hjärndöd också. Fattade ingenting. Hade ont överallt, näsblod och rester av spya över hela jävla fejset. Ett tjockt jäkla ljudfilter över allt han hörde. Efterdyningarna av dödsångesten från fucking helvetet speedande genom blodomloppet.
”Gosh, snubben, jag måste ha missat att det stod fucking Baker Street på ditt körkort. Nej, jag sköt dig inte. För vad som faktiskt stod på ditt körkort var ett namn som min boss hade hört talas om. Som han hört tillräckligt mycket om för att bli intresserad, till och med. Malcolm Hanotrivic.” Hon verkade smaka på orden. ”Jag vet fan inte vem du är, men Garland visste tydligen det, och han äger dig nu. Eller ja, i alla fall tills du betalat tillbaka skulden.”
Malcolm harklade upp sura uppstötningar, spottade galla på sanden. ”Skulden? Vilken jävla skuld?”
”Well, den skuld du drog på dig när du bestämde dig för att jävlas med Nate, den skulden.”
”Men… Men ni tog ju tillbaka pengarna, jag… Det var inget mer än det, jag lovar!”
Sid satte sig ned på huk bredvid honom. Anlade en medlidsam min och matchade rösten på ett uppenbart hånfullt sätt. ”Ja men visst är det orättvist, va? Du ville ju bara spela med djävulen, och så fuskar han?” Hon skakade på huvudet och flinet kom tillbaka. ”Yes, du har gett tillbaka pengarna, men det är ränta på dem nu siddu.”
”Ränta? Men… hur mycket vill ni ha?”
Sid reste sig upp igen, borstade bort sanden från de dyra, svarta byxorna. ”Tja, så mycket du tycker det är värt att jag inte blåste skallen av dig nyss, vad tror du om det? Och passar inte det kan du alltid komma tillbaka och reklamera. Jag står gärna till tjänst.”
Han ville bara komma levande ur det här. Allt annat fick han ta senare. ”Okej, okej, jag fixar pengarna. Jag fixar det. Lovar. Kanske vi kan…”
”Vi vill inte ha dina små pengar, Hanotrivic. Varken jag eller Garland. Garland, däremot, vill ha dina tjänster. Han har hört att du är bra på det du gör, och han behöver någon som är bra. Så din skuld får du betala i natura, tills han tycker att du är färdig.”
Han tittade upp på henne, insåg att han just satt sig i en helvetes jävla situation. ”Men… men alltså, tänk om han aldr–”
”Precis”, flinade hon och började gå mot bilen. ”Du fattar. Tänk att du klarar dig så här jäkla bra till och med utan Dr. Watson.”
Hon stoppade pistolen innanför skärpet och öppnade passagerardörren på den svarta Jeepen. ”Killar, lasta in honom igen så åker vi tillbaka till stan. Vi är klara här.”
Sedan smällde hon igen bildörren, och en av biffarna smällde i sin tur till Malcolm så hårt att till och med ringandet i öronen försvann och allt blev svart igen.
Skuggnamn 